Alexandra

Mio har fortfarande huvudvärk - så klart
Ja men som vanligt så har ju Mio hemma idag. Han har haft ont i huvudet. Tänker att om han hade påbörjat medicinering i Tyskland, som vi ju ett tag trodde att han skulle göra, så hade jag kunnat trösta honom med att nu är det bara en tidsfråga innan det går över. Innan livet förändras till det bättre. Men nu kan jag inte säga det, eller nånting annat för den delen. Jag har ringt till neurologen idag, som egentligen inte har med det här med Addisons sjukdom att göra, men som ändå är hans samordnande läkare (eftersom han går till så många olika avdelningar med alla sina diagnoser) och som kan remittera till endokrinologen tänker jag. Sekreteraren gav mig först en tid i slutet av december, men så förklarade jag läget och då lovade hon att hon skulle be henne ringa upp fortast möjligt, och senast i slutet på nästa vecka då hon bokade in en telefontid. Det är ändå bra om det går en liten stund mellan testerna så det känns ok. Men tills dess så får vi, precis som vanligt, bara gilla läget...
♡♡♡
PS. Ja vi behöver nya tallrikar... men vill gärna ha såna som man kan sätta in i ugnen och som dessutom är snygga, så jag har inte lust att åka till Ikea och köpa första bästa. Så just nu kör vi papptallrikar 🙈
Dags att sätta gränser
Nu när jag har varit borta några dagar och till stor del kopplat bort jobbet så har jag kommit till insikt med en väldigt bra och viktig sak. (Det är helt omöjligt att totalt koppla bort jobbet eftersom mail och annat fortsätter att trilla in och jag inte vill låta bli att svara på sånt som har med våra kunder eller potentiellt nya kunder att göra. Visst hade folk förstått, det är inte det det handlar om, men jag vill ju inte missa vissa chanser. Så det innebär alltså att det är svårt att koppla bort det mentala, eftersom det alltid är nån liten jobbgrej som dyker upp varje dag. Men det är fine, jag har ju inte suttit ens en timme om dagen med jobbgrejer... )
Och det här - att jag har haft mycket mer tid att tänka på annat och till och med inte tänka alls - har alltså gjort att jag har kommit till insikt med en väldigt viktig sak som jag nu vill förändra.
Det var egentligen i den stund som jag kom innanför dörren som jag insåg det, eftersom jag såg på vårt hem och våra rutiner med "nya" ögon. Plötsligt fanns det tid att se och ta in det som är här och nu. 
Visst har jag vetat att jag behöver åka till Ikea och köpa dörrar till skåpet i hallen (för jag fick hem fel när jag beställde för ett tag sen) och visst har jag tänkt att jag ska ringa Marbodal angående ett köksskåp som är felkonsturerat. Jag har också tänkt påminna vaktmästaren om vår felanmälda toalett och tänkt att jag ska få nån som kommer hit och sätter upp ett par tavlor och så vidare och så vidare... Nu är det här ganska oviktiga, praktiska ting, men det säger ändå väldigt mycket om hur mitt liv ser ut. Eller har sett ut. För jag har inte haft tid att ta in saker, och än mindre att fixa det. Det kan låta som en enkel sak att åka till Ikea och köpa dörrar till skåpet. Men det är det inte! Det finns inte tid. Eller det har inte funnits tid.
Det är som sagt det här jag vill förändra. Jag vill verkligen inte hamna i det där igen, att jag bara rusar på och släcker bränder och inte har en sekund över för att uppleva vad som händer här och nu. Nu fattar ni, likväl som jag, att det här inte handlar om några skåpdörrar - det behöver jag inte ens nämna - för ni är smarta, det vet jag. Nej det här handlar om att jag har för mycket att göra, för mycket att tänka på, för mycket logistik att fixa med... ja för mycket av allt helt enkelt.
Jag vill gärna kunna stänga av även när jag inte ligger på sjukhus ju...
Det finns säkert flera områden som jag bör se över, men det som jag spontant tänker på är jobbet. Jag måste sluta att jobba alltid. Jag menar inte att jag jobbar ihjäl mig, det är inte det jag säger, men jag måste försöka jobba när jag är på kontoret och vara ledig när jag är hemma. Sluta att säga att "jag fixar det ikväll eller i helgen", sluta att ha det mindsetet att allt som jag ska producera bara sker efter arbetstid. Det här är ingen annans fel än mitt eget, så jag ska bara bestämma mig för att lägga om rutinerna och börja sätta gränser för mig och min tid. För mig själv. För det är jag som är gränsöverskridande - jag har ingen chef att skylla på tyvärr ;) 
Sen tänker jag att jag ska börja med mindfulness. Jag har alltid tyckt att det låter urtrist och mest stressande, men eftersom det finns övningar på tre minuter (ja men man måste ju börja nånstans) så tänker jag att jag kommer klara det. Jag har tänkt på det länge men har haft så svårt att hitta rätt, och alldeles perfekt, läge. Och det är det som är grejen - rätt och perfekt läge kommer aldrig bara dyka upp. Så det är bara att göra det. Planera in det kanske. Eller ta tre minuter på jobbet, hemma innan jag går upp, precis efter middagen, eller när jag lagar middag kanske, vad vet jag? Bättre att göra det till 80-90 procent än att inte göra det alls, eller hur? Jag har laddat ner en app som heter just "Mindfulness". Den finns både till iPhone och android och där kan man alltså starta med treminuters-mediationer. Nu får vi se, men om jag klarar det här, så kommer ni också göra det - det lovar jag! Jag återkommer med en uppföljning.
 
 
 
Och när det kommer till jobbrutinerna... jag vet i och för sig att jag har väldigt mycket att göra nu i ett par veckor, men det spelar ingen roll, det är bara att försöka förändra ändå, direkt. Jag måste göra det! Jag återkommer i den frågan också... 
Hemma från sjukhuset och Tyskland
Att komma hem efter att ha legat på sjukhus är en fantastisk känsla. Det känns så rent och fräscht hemma och så luktar allt så himla gott. Resan hem igår gick bra men var väldigt lång - den tog närmare tio timmar pga. köer och väntan på färjan - så jag var svintrött både mentalt och i kroppen som ju hade suttit i samma position hela dagen. Jag la mig i sängen och njöt av att bara få ligga hemma i min egen säng... men så blev jag vrålpigg. Märkligt! Jag är sån som alltid somnar så fort jag lägger huvudet på kudden men igår var det annorlunda. Så jag låg och kollade på Gift vid första ögonkastet, den norska versionen.
Alvin kom hem nu på morgonen, så att jag fick träffa honom lite innan han skulle till skolan. Jonas ska nämligen ha barnen ikväll eftersom han jobbar sen. 
Att få träffa Alvin - vilken känsla det var! Jag har ju varit ifrån honom tidigare, men det var annorlunda den här gången. Först och främst så kändes det konstigt att åka iväg med bara ett barn, och sen så var ju inte omständigheterna så roliga. Vi skulle ju iväg till ett sjukhus. Och så visste jag inte hur länge vi skulle vara borta. Det var nog mest det... och att vi var i ett annat land. Allt kändes så stort och ovisst. Så att träffa honom var så himla mysigt. Jag kramade, kramade, kramade honom tills han hoppade över till andra sidan av soffan pga. för varmt. Haha... så typiskt min lilla kille ♡
Att se han och Mio kramas var om möjligt ännu finare. De låg och kramades i Mios säng i flera minuter. Men sen tröttnade han på oss och gick och satte sig i fåtöljen istället. 
Mio är också trött efter resan men gick upp för att träffa lillebror. 
Nu är vi då hemma som sagt. Vi har fått ett långt brev med oss hem från Tyskland så jag ska ringa runt idag och försöka få tag i en läkare. Jag vet dock att det brukar vara mission impossible på fredagar. Varför är det så himla svårt att få prata med en läkare i Sverige? Att till exempel maila en läkare skulle ju vara otänkbart (det kanske inte är tillåtet enligt lag, att de har kontakt med patienter via mail?), i Tyskland har de läkarnas mailadresser på sjukhusets hemsida. Men det är i alla fall det som är planen - att ta kontakt med en av hans läkare här hemma och fortsätta undersökningen. Allt detta är som sagt med blandade känslor. Ville ju så gärna komma hem med en lösning, men samtidigt inte med en ny diagnos. Så det känns upp och ner, bra och dåligt det här...