Alexandra

Mio-status
Status på Mio är... tyvärr ganska dålig. Han vaknar varje morgon och gör ett försök att gå upp och gå till skolan. Han vaknar inte med huvudvärken men så fort han börjar röra sig - och ju mer han rör sig - så får han ont. Det dunkar i halva huvudet, precis som det alltid har gjort, och ingenting verkar ha förändrats efter operationen. Som vanligt. Det är så hopplöst... det känns som att det aldrig blir bra. Men det fina den här gången är att vi nu har en plan, en plan om att åka till Tyskland!!! Och det tack vare alla ni härliga, underbara, fina, fantastiska människor som har samlat ihop hela 300,000 kronor ♡
Jag kan, som jag har sagt flera gånger tidigare, inte beskriva hur fint vi tycker att det är och hur tacksamma vi är. Och nu... när vi återigen står här och stampar på samma ruta så har vi äntligen möjlighet att göra någonting. Jag har mailat Tyskland (hela den låååånga storyn) och inväntar nu svar på när vi kan få komma dit. Jag håller tummarna hårt för att vi får svar snart och att de kan boka in oss relativt snabbt. (Tror dock att det är ett par månaders väntetid, men det gör ingenting... vi har ju redan väntat i snart sju år så ett par månader är lugnt). Min nästa fråga, när jag får svar, kommer vara om det är viktigt att han mår dåligt just när vi är där. För det vet vi ju aldrig. Vi vet ju aldrig från en dag till en annan... det enda vi vet är att just nu är han dålig varje dag... 
Men återigen - TACK för att ni har gjort det här möjligt ♡
Så här ska han ju må, min lille plutt ❤️
Mamma på resa
Vi hade himla kul igår kväll. Vi hamnade i en bar och träffade på några 19-åriga killar som vi lurade i att jag var en mamma som var på resa med mina tre tonårsdöttrar (som är sjukt olika). Ni vet när man är trött och fnissig och går loss på ett sätt som bara är kul där och då. Ja men det var faktiskt sjukt kul. Det blir som sagt långa dagar här eftersom vi både vill hinna med att jobba, sola och gå ut och ha lite kul på kvällen. Hittills har vi inte varit på rummet mer än när vi har duschat eller sovit.
I morse började vi vårt arbetspass innan 7. Jag och Sanna skulle sammanställa en grej till en kund...
... sen hade vi telefonmöte med en annan.
Anni, som på den här bilden ser ut att vara så där härligt ledig (Men skenet bedrar ska ni veta) jobbade med att uppdatera i våra och våra kunders sociala kanaler. 
Hemma har insamlingen gått i mål. Över 300,000 kronor är insamlade till min älskade lilla Mio ♡ Hoppas så innerligt att undersökningarna i Tyskland kommer att ge oss ett svar. Tänk vad det skulle kunna göra skillnad för honom. Håller tummarna hårt! 
Jag kommer för evigt att vara MFF och deras supportrar samt ÖFK och deras supportrar tacksam! Hade jag varit på matchen och sett det här hade jag kastat mig dit och kramat allihopa. Vilken kärlek! Så fint att jag svimmar. Kan ni förstå? Shit alltså...
Btw... saknar mina små älsklingar där hemma ♡
 
Ångest
Klockan är fyra och mina små älsklingar ligger och sover här bredvid mig. Det här kan vara nåt av det värsta jag vet... stunden innan jag ska åka iväg. Jag, Anni, Mandy och Sanna ska åka till Rhodos idag, på en en jobbresa, och jag ska köra hemifrån om en halvtimme. Det ska bli spännande och roligt att åka iväg - och för att inte tala om hur skönt det ska bli att komma ner till värmen - men de här dagarna och den här stunden inför, när jag ska lämna mina barn, det är allra värsta stunden. Jag ska vara borta från dem en hel vecka. En vecka! Det är andra gången i mitt liv som jag reser iväg och är ifrån dem så länge. Och jag hatar den här känslan innan jag reser. Kommer de klara sig? (Det är klart de gör. De kommer ha det alldeles utmärkt med pappa Jonas) Kommer Mio vara okej? Bara han inte blir akut dålig. Det är det värsta, om det skulle hända. Det får inte hända. Sannolikheten är på ett sätt inte så stor, eftersom det sker max var fjärde, femte månad att han blir aktudålig... men å andra sidan så var det ju ett tag sen. Det får inte hända nu! Min tröst just nu är att jag vet att så fort jag kommer iväg så släpper den här känslan nästan helt och hållet och jag kan njuta. Det är alltid värst innan...
Så nu kör vi då! Häng med på en vecka till Grekland med mina kollegor!