Alexandra - Sociala medier & Entreprenörskap

Mot barnsmärtenheten
God morgon! Idag kör jag en sån där superdupertidig morgon eftersom vi ska iväg till barnsmärtenheten hela dagen, jag och Mio. Jag vet inte exakt vad vi ska göra där just idag, mer än att det är en massa olika samtal och utredningar om hur han hanterar sin smärta. Målet är nämligen att han ska lära sig att hantera smärtan på ett bra sätt för att kunna ha en mer normal vardag. Nu känner vi väl visserligen att vi även behöver gå till neurokirurgen för att kanske byta ut shunten igen (eftersom han har varit dålig nästan VARJE dag i ett år sen han fick den här) men nånstans så måste vi ändå inse att han har smärta och förmodligen alltid kommer att ha det från och till, mer eller mindre. Och då gäller det ju att kunna hantera den på ett så bra sätt som möjligt.
Så idag ska vi alltså dit, och därför gick jag upp svintidigt - för att hinna jobba lite innan. 
Jag gjorde misstaget att lägga mig igår UTAN att fixa en del saker som jag egentligen borde ha fixat, så när jag vaknade inatt och tog blodsocker på Mio så virvlade tankarna runt, runt och jag hade lite svårt att komma till ro eftersom jag kom på en massa saker som jag inte fick glömma. Fail! Jag som alltid sover så himla gott om nätterna. Skärpning! I fortsättningen ska jag, om jag inte hinner eller orkar göra klart allt på kvällen, i alla fall skriva upp det så att jag kan släppa det. Men nu hörni, så är det dags att hoppa in i duschen och sen göra mig klar. Wish us good luck! 😊
Vikten av återhämtning - Hur gör ni för att slappna av?
God morgon sista skolveckan! Ja men det här med att det är sista skolveckan gör faktiskt att det (snart) blir en pytteliten lättnad i schemat för min del. Det innebär nämligen att det inte längre kommer att vara några läxor och prov, och snart inte heller någon fotboll. Lite ångest är det i och för sig också, för jag kan ju inte vara hemma tio veckor (som barnens sommarlov är) och Alvin kommer inte gå på fritids. Det vill han inte eftersom de flesta i hans ålder inte går under sommaren. Så det blir lite pusslande, och vissa dagar är de själva medan jag är på kontoret. Och kanske att jag sitter hemma och jobbar vissa dagar. Ja ja, det löser sig. Snart ska jag ju dessutom ha semester. Jag ska vara ledig redan från midsommar eftersom min lillasyster fyller år då, så då ska vi åka allihop till Småland i en vecka och fira henne. Och sen, efter det, har vi lite andra planer som jag återkommer till.
Hur som helst, den här helgen har jag...tadaaaa... jobbat så klart. Men jag har också hunnit med en förmiddag på stranden med Alvin (Så mysigt!), två kvällsbad med Alvin och namngivning för Sannas lilla Abbe.
Mycket strandhäng med Alvin den här helgen.
 
Jag är väldigt glad över att jag har förmågan att - när jag väl har bestämt mig och ramat in hur jag ska jobba under till exempel en helg - slappna av den tid som jag liksom har schemalagt till bad, namngivning eller vad det nu kan vara. För jag vet ju ändå att jag ska hem och jobba tre timmar sen typ. Jag tror att det är svinviktigt att kunna den konsten. Visst kan jag känna mig stressad ändå ibland men jag måste ändå säga att det där är någon slags superkraft som jag är glad att jag har. Eller så funkar det kanske så för alla? Det kanske bara är så enkelt att bara man inser att man måste schemalägga även "avkopplingen" så funkar det. Elller? Det låter kanske lite sjukt att göra det, men när det är väldigt hektiskt så är det enda sättet för mig. Och det funkar. I alla fall under en  period.
Och sen tankar jag så mycket energi när jag har kvalitetstid med den här lille killen.
Och han blir också lite extra bortskämd och tankar nog också lite energi.
Hur gör ni när ni ska återhämta er? Eller hur gör ni för att vara avslappnade i stress menar jag nog egentligen? Jag har jättesvårt för att sluta göra saker när jag är stressad, och kan alltså inte luta mig tillbaka i soffan, men jag har ändå lyckats halvvägs genom att schemalägga "icke-produktiva" aktiviteter. Hur gör ni? För det är verkligen SÅ viktigt med återhämtning ju.
Mios provsvar
Vad fint att ni frågar ♡ Jag har ju helt glömt att tala om hur provsvaren såg ut i måndags. Så här:
Jag har blivit något av en specialist på att tyda stämningen hos läkare... jag tycker att jag direkt kan märka, på deras mode, hur läget är. Så när jag såg läkaren så visste jag direkt: Allt måste vara bra! Det kändes i hela rummet, och när hon började småprata om att hon tyckte att Mio såg pigg och frisk ut så visste jag nästan... Sen när hon sa "Vill ni prata om diabetesen eller kortisolet först?" så visste jag till hundra procent att här fanns det inga deppiga besked att ge. Sen sa hon: "Jag har ju fått provsvaren... och allt ser bra ut!" De magiska orden.
Magnetröntgen av binjurarna såg finfin ut, men framförallt... det där blodprovet. Att det såg bra ut gjorde att hela världen kändes lättare Tänk om... nä usch jag vill inte ens tänka tanken. När jag började läsa om den där sjukdomen (Adrenoleukodystrofi) så tog det inte särskilt lång tid innan jag slutade. Det var alldeles för dyster utgång för att jag skulle orka läsa allt, och eftersom det "bara" var en provtagning för det och inte det att han hade fått diagnosen så valde jag att avstå från det där om'et. Och det var ju tur, för han har inte det!
När jag gick från sjukhuset så var jag så lycklig att jag kände att jag helt plötsligt levde ett helt annat liv. Den dagen mådde Mio dessutom bra (det har han inte gjort idag och igår) och så kom ju Jessica och Angelica och vi skulle ut och äta och dricka bubbel på kvällen. Allt kändes så himla normalt, lättsamt, friskt och roligt. Så underbart skönt! Ingenting annat spelar egentligen någon roll faktiskt. Mina små killar är det bästa och det viktigaste som finns!