Alexandra - Sociala medier & Entreprenörskap

Mitt barn har fått diabetes
Idag har ännu en liten hjälte fått diabetes typ 1. Ja det är säkert fler än så, tyvärr, men idag är det en som jag känner till - som inte är nära - men som finns i min närhet. En liten sexåring. Det här är ett meddelande till dig som är förälder till ett barn som precis har fått beskedet att hen har diabetes typ 1:
Den känslan du känner nu är med största sannolikhet fullkomligt olidlig. Du är förmodligen helt förkrossad, och det känns som att du håller på att gå sönder, och som att du aldrig någonsin kommer kunna släppa ditt barn mer än en meter ifrån dig. Du vet att livet aldrig mer kommer att bli detsamma. Du plågas av tanken på att du ska behöva sticka ditt barn trots att hen kanske gråter och är livrädd, det är helt otänkbart att du ska kunna lämna hen på förskola eller skola och du bara gråter och är livrädd. Samtidigt så ligger du inlagd på sjukhus och har en massa livsviktiga lektioner hela dagarna. Det är så många läkare, sköterskor och kuratorer runt dig, och du ska lära dig så mycket och har inga pauser där du är för dig själv. Förmodligen googlar du, kanske för att finna någon slags tröst, men när du läser om allt som kan hända så innebär det bara att du blir ännu räddare (så sluta googla ♡) Det känns förmodligen som ett enda stort virrvarr i huvudet. Hur ska du kunna hålla reda på allt med högt och lågt blodsocker? Och all utrustning? Det är blodsockermätare, teststickor, insulinpennor, insulinnålar, alco-pads och så vidare. En djungel. Du kommer behöva göra plats för en hel drös med prylar när du kommer hem men det är inte det du tänker på nu. Just nu är du nog förtvivlad och har svårt att sova på nätterna och plågas av ångest när allt blir tyst och mörkt. Jag lider så mycket med dig! Jag vet precis hur det känns, och jag vet precis hur du har det just nu - och därför vill jag säga det viktigaste som någon kan säga just nu:
Jag lovar dig att det kommer att bli bättre, det som krävs är tid.
Jag förstår att det låter helt otänkbart, men jag lovar dig att tiden kommer att göra att det känns lättare att bära. Ditt barn kommer aldrig att bli frisk men du kommer att hantera det bättre och bättre med tiden. Tänk 3! De första tre dagarna är allt som i ett töcken, sen kommer tre veckor av förtvivlan och inkastandet in i verkligheten. Sen, efter tre veckor, så kan du plötsligt andas lite, lite lättare - och efter tre månader börjar du komma in i vardagen. Den nya vardagen. Det blir aldrig detsamma, det säger jag inte, men du kommer så småningom börja komma in i det. När allt känns hopplöst - kom ihåg mina ord: För varje dag som går så kommer du lite närmare harmoni.
PS. Det finns en bra Facebookgrupp som du borde gå med i där det finns en massa underbara diabetesföräldrar som hjälper och stöttar varandra. Här
PS2. Jag och Josefine, som också är diabetesförälder, har en podcast där vi än så länge har släppt fem avsnitt. Podden är riktad till dig som har barn med diabetes. Här kan du lyssna på det första avsnittet: "När man får beskedet".
 
#1 - Linda

Fin text, som jag tror många föräldrar med barn som fått typ 1 kan behöva. Själv vet jag inget om att vara förälder, men jag har haft typ 1 i 32 år. Det är en sjukdom som måste synliggöras mer, och på så sätt få in mer pengar till forskning. Insamling för cancer når 60-70 miljoner per år, 80% botas. Diabetes drar in 10-15 miljoner, ingen med typ 1 har ännu blivit botad. Jag tror att det är stor vikt att synliggöra sjukdomar, det är på så sätt de uppmärksammas och pengar samlas in, pengar som sen går till forskning! Under mins 32 år är jag ändå glad att forskning gjorts och att framsteg görs. Bättre insulin, pumpar, kontinuerlig blodsockernätning! Fantastiska innovationer som ändå gör livet med diabetes något lättare. Och ja, jag har rest runt i världen, jag har flyttat hemifrån, jag har haft pojkvänner. Allt är möjligt även med diabetes :)

Svar: Vad härligt att höra! Tack <3
Alexandra - Sociala medier & Entreprenörskap