Alexandra - Sociala medier & Entreprenörskap

"Du måste äta upp det du har på tallriken!"
Nu måste jag fråga er en sak. Hur gör ni med era barn? Måste de äta upp det som ligger på tallriken? Eller så här: Tvingar ni dem att äta mer än de vill? Måste de liksom äta upp för att få gå ifrån bordet?
Jag tänker att det är jätteviktigt att mina barn SJÄLVA ska känna efter när de är mätta och då sluta äta. Varför ska jag trycka ner mer om de inte vill ha mer?
Visst, det är en helt annan sak om de väljer att sluta äta för att det inte är deras favvisrätt - så kan det vara för Alvin ibland - och då ber jag honom äta så att han i alla fall blir mätt. Men han får själv ansvara för att han är mätt. Det kan ju inte JAG bestämma.
Och det innebär visserligen att han inte får gå och ta en macka sen, om han "låtsades" vara mätt fast han inte var det. Låter det hårt? Jag tycker inte det, för det händer aldrig utan funkar svinbra. Båda mina barn har alltid varit helt suveräna på att äta. De äter stora portioner men får själva välja när de ska sluta äta på grund av mätthet. Och är det någonting som de verkligen inte gillar så respekterar jag så klart det, precis som om det hade varit en vuxen person.
Jag tänker att sen när vi är vuxna så tjatar vi ju på andra hållet: "Du BEHÖVER inte äta upp allt bara för att det ligger på tallriken!" och "Ät dig mätt, men slut sen! Överät inte!". Jag tror att det är ett av våra största matproblem - att det är svårt att sluta äta när något är gott, är det inte så? 
Men jag är nyfiken - hur gör ni?
 
#1 - HELENE

Precis den frågan har jag funderat på många gånger! Instämmer helt i det du säger.
Sen är det ju en svårare fråga för oss som har barn med diabetes typ 1, särskilt om man räknar kolhydrater och i förväg väger o räknar på maten. Då vill jag gärna att min son äter upp, så värden blir så bra det bara kan. Men om det inte smakade som han tänkt så får man kompensera den mängden kolhydrater med annat.

Svar: Ja det är så klart annat med tanke på diabetesen... men skulle det vara så att Mio äter mycket mindre än tänkt så brukar jag föreslå en skorpa, ett par pepparkakor eller nåt :) Men det är helt klart lite trixigare. Vi har inte räknat kh innan men började med det nyligen, så det är det ju ännu noggrannare...
Alexandra

#2 - Jessica

Min ena pojk, snart 15 år har matfobi. Det är superjobbigt. Om man säger det till folk så får man ofta höra att deras barn har/hade det också men att det går över. Men, nej. Det är ofta lite kinkighet de barnen har haft/har och det är inte i närheten av riktig matfobi. Oftast gör jag mat som jag vet att han kan äta, men ibland funkar det inte ändå. Som igår. Jag vet att han tycker om makaroner och burkköttfärssås (ja, jag veeet), men igår hade jag inga makaroner hemma och gjorde istället ris, eftersom han verkligen tycker om ris. Då fullständigt vägrade han att äta. Han åt ris men absolut inte någon köttfärssås. Jag brukar sällan bli arg, men igår blev jag det och jag försökte tvinga honom att smaka på köttfärssåsen. Det slutade med att jag gav upp efter en halvtimme. Han kan inte blanda någon mat, inte prova någon ny mat eller kombinationer. Han kan inte äta en macka med pålägg och absolut inte äta en macka som har haft ett pålägg på sig.... Han äter som sagt makaroner och burkköttfärssås, men får han makaroner och korv så rör han inte makaronerna. Och så vidare i all oändlighet.
Annars får man gärna lämna mat i vårt hus. Man äter tills man är mätt liksom.
Sorry för värsta romanen, men mat är ett stort ämne för mig :)

Svar: Oj, ja jag förstår verkligen det! Jag har också varit med om liknande (säkert inte på samma nivå) med andra barn och det är väldigt frustrerande. Det är ju lätt hänt, i alla fall i det fallet, att föräldrarna curlar och nästan är "rädda" för barnen vid måltiderna. Och det kan jag visserligen förstå, det blir liksom ingen behaglig upplevelse att äta middag... Och jag förstår verkligen att det är jobbigt. Får ni nån hjälp med det? :)
Alexandra

#3 - Lisa

Jag har aldrig tvingat mina barn att äta upp. Inte om jag eller någon annan portionerat till dem vill säga. Däremot anser jag att man skall äta upp det man själv tar till sig. Uppmanar dem att hellre ta fler gånger än alltför mycket första gången. Så att man känner att man är mätt och då kan sluta. Det har varit effektivt.
När min dotter var liten brukade hon hävda att hon var mätt om hon inte riktigt gillade maten. Det fattade man ju förstås. Då sparade vi tallriken med resterna på och så fick hon den maten istället för mackan eller vad hon nu egentligen önskade timmen efteråt. Mycket effektivt. Det resulterade i att hon faktiskt åt hyfsat tillräckligt även om maten inte var någon favorit.

Svar: Exakt så brukar jag också göra.. och jag håller med - det är väldigt effektivt :)
Alexandra

#4 - Sanna

Vi gör ungefär precis som du. Tänkt mycket på det att vi vill att de själva ska känna när de är mätta osv. Känns bra och viktigt för framtiden, inte att tvinga i sig mat.
Däremot vill vi alltid att de smakar på maten, tillbehören osv när det kommer något nytt. Gillar de inte det så behöver de inte äta mer av det men däremot kan de behöva smaka på det nästa gång det serveras igen (om de inte skulle tyckt det var vidrigt första gången förstås) för att vissa smaker kan vara svårare att vänja sig vid samt tycker det är bra att vara så allsidig man kan när det kommer till mat.
Tänk så hemskt om man själv skulle bli tvingad att äta fast man inte vill.

Svar: Ja jag vill också att mina barn ska smaka på allt, och att de ska ge det en chans. Ja fy vad hemskt att bli tvingad...
Alexandra