Alexandra

God morgon dag 100 från sjukhuset
God morgon kära ni! Nä, det är ju inte dag 100 men det känns nästan som det. Och det ligger egentligen inte någon värdering i det, utan det känns mest bara som att vi har flyttat hit typ. På gott och ont.
Jag saknar Alvin jättemycket, men annars har vi det rätt "bra" här. Efter omständigheterna. Det är klart att jag längtar hem, men då vill jag ju att Mio ska vara frisk och att jag ska kunna känna mig trygg.
Som det är just nu så känns det väldigt skakigt allting eftersom det är nya besked varje dag. Kortisolet var för lågt, kortisolet var normalt, kortisolet var ALLDELES för lågt, fast nä - kortisolet verkar normalt igen. 
Vi har vid tre tillfällen fått klart för oss att "Japp, han har en kortisolbristsjukdom" (heter det ens så?) men sen så har det ändrats. Och jag vill verkligen poängtera att det är Mios kropp som spelar oss ett spratt. Inte läkarna. Det är klurigt det här... Så det är på gott och ont det där med att åka hem. Det kommer bli jätteskönt men det kommer också vara skakigt.
På samma sätt är det varje gång vi är på väg att få en diagnos... Ena delen av mig tänker "Jaaaa! Då kan vi äntligen behandla honom så att han kan få må bättre!" Och så tänker Mio också... medan andra delen tänker "Neeeej, inte en allvarlig diagnos till". Och så blir jag både lättad och besviken när han inte får nån diagnos.
Fast nu har det gått så långt att jag känner att vi inte orkar den här ovissheten mer. HAN MÅSTE FÅ BLI BRA! Han måste få ha ett normalt liv snart. min stackars lilla älskling. Och då känns det nästan bättre att få en diagnos. På ett sätt...
När jag kom tillbaka från föreläsningen igår (Jag ska berätta mer om den sen) så hade vi kramkalas. Det var så mysigt att komma hit och kramas med honom. Jag tror aldrig att det har känts mer fel i hela kroppen att vara ifrån honom, samtidigt som jag inte ångrar att jag gjorde det - för rent intellektuellt så känner jag inte att det är fel. Men känslomässigt... Blä!
Nu ska jag väcka min lilla stjärna och gå och äta frukost.
Det är mycket jag, jag, jag these days. Hur mår NI? Ja men jag undrar faktiskt. Kan ni inte ge mig en rapport från verkligheten? Puss
#1 - Lillian

Allt fint här tack!
Har börjat lyssna på din och Lindas podd. Jag suger åt mig alla tips som en svamp och ser verkligen fram emot nästa avsnitt!
Håller tummarna för att Mio ska bli bättre snart, hälsa honom!

Svar: Åh vad kul! Tack :)
Alexandra

#2 - Linda

Sliten, jobbar på mässa med långa dagar, men i jämförelse med dig så känns det ändå som en piece of cake... hoppas verkligen att de kommer fram till något snart, och att det är behandlingsbart så han kan få tillbaka nån slags normalt liv. Visst är en diagnos till jobbig, men den här situationen är ju ohållbar i längden. Stora kramar till er båda!

Svar: Tack snälla! OCh tack för updaten. Mässor är så sjuuukt slitsamt!! Kram <3
Alexandra