Alexandra

Jag får ont i magen så fort jag ska vara barnfri
Jag är barnfri fem dagar den här veckan, från måndag till lördag... och det är alltid med blandade känslor som jag är barnledig. Just den här veckan passar det väldigt bra, och är egentligen ett måste om livet (jobbet) ska gå ihop, men det är ändå blandade känslor inför en barnledig period.
Jag har alltid mycket separationsångest så det har kanske dels med det att göra, men så är de ju också mina barn.
De har ju vuxit i mig, och det känns ju som att jag egentligen vill vara med dem alltid. Att jag inte ska behöva "välja bort" dem för att jag måste jobba. I en perfekt värld skulle man både kunna jobba länge om kvällarna (ja men ibland alltså) och sen ändå ha sina barn när man kommer hem. Men så funkar det ju inte när man är separerad. Så det är alltid med blandade känslor som jag lämnar de till pappa Jonas - som ju förstås också vill ha sina små killar. Och de vill så klart också vara hos sin pappa, men nu pratar jag inte om logistik och hur det är rent praktiskt utan mer om att det känns jobbigt i varenda cell i hela kroppen, och att jag får ont i magen av att inte ha dem här hemma. Å ena sidan. För å andra sidan så har jag en enorm frihetskänsla hela dagen när jag vet att jag inte har nån tid att passa på kvällen. Jag behöver inte känna den där stressklumpen i magen över att jag måste vara så effektiv hela dagen, utan kan ta det lugnt. So what om saker drar ut på tiden liksom? Då får jag väl komma hem en halvtimme, timme senare. Den känslan älskar jag. Och också tanken på att när jag väl kommer hem så har jag inga direkta uppgifter som måste göras, så som när jag har barnen. Det är inte klokt vad mycket tid det tar att ha barn egentligen, och samtidigt är det inte heller klokt att man har en sån enorm kärlek och saknad till dem. Sen jag fick barn förstår jag verkligen vad villkorslös kärlek är. Det finns inget jag inte skulle göra för mina barn, och bara jag tänker på att det skulle hända dem något så går det som varma stötar genom hela kroppen.
Jag kommer ihåg första dagen när jag skulle skola in Mio på förskolan... Efter bara några timmar på det här skräckinjagande stället (Vi hade världens bästa förskola, men för mig som aldrig hade lämnat bort Mio var det skräckinjagande) så var det en femårig tjej som puttade honom och väldigt argt sa "Det är MIN bil!" För en sekund så kände jag att jag skulle vilja gå fram till henne och ryta "DU RÖR INTE MITT BARN! SHAS MED DIG!" Men så sansade jag mig och insåg att jag var på en förskola. Men den ilskan och skyddsinstinkten som först rusade runt i min kropp, gick nästan att ta på.
Hur som helst... jag tycker alltid att det är jobbigt inför uppbrotten (om man nu kan kalla det för det när de ska till sin pappa) men sen funkar det bra när de väl är "borta" för jag behöver ju verkligen den tiden till att jobba, umgås med vänner, göra ingenting, träna och annat som inte hinns med när de är hos mig. Och tro mig, jag har alltför många intressen för att tycka att det blir långtråkigt - det blir det aldrig. Jag älskar att vara själv, jag älskar bara inte att vara utan mina barn. Och den ekvationen går inte riktigt ihop, men det gör det ju sällan när det handlar om känslor, eller hur? Jag behöver bara komma ihåg att jag har det väldigt bra med den här blandningen, istället för att fokusera på att det känns sorgligt och ensamt när de försvinner. Det är som att all tid utan dem bara är "hittepå-tid" som inte är på riktigt. Jag har alltid en tomhetskänsla i kroppen och känner att något skaver och är lite fel. Sen, när de kommer hem igen, så är allt komplett och känns väldigt harmoniskt och att allt är som det ska ♡
#1 - Anonym

Är också separerad och håller med till 100%

Svar: Ja visst är det en dubbel känsla!! ;)
Alexandra

#2 - Anonym

Är också separerad och håller med till 100%

#3 - Heléna

Jag håller med, nu är mina stora tjejer stora, över 20 alla tre men dom veckorna dom var hos sin pappa.. det tog flera år innan jag vande mig. Och då var det bara för att jag blev gravid som jag fick ett lugn i kroppen ;)

Svar: Ja det förstår jag! Jag hade gääärna haft en liten bebis <3
Alexandra