Alexandra

Jag vill inte och orkar inte men måste...
Kommer ni ihåg när jag kom hem från Tyskland, och fick nån slags insikt om att jag plötsligt var mycket mer här och nu? Jag tror att det berodde på att jag hade lagt undan jobbet och inte småjobbat och tagit fram datorn hela tiden. Och jag känner igen den där känslan, den som ofta kommer i samma sekund som jag kommer innanför dörren om jag har varit borta ett tag. Det krävs liksom att jag åker iväg eller gör något väldigt annorlunda där jobbet inte får plats, för att jag ska hamna i det där mindsetet där jag börjar se saker på riktigt. Där jag ser varje punkt på min to do istället för att det bara är en alltför lång lista som är övermäktig att ta tag i. Och det krävs att jag åker iväg för att jag ska förstå att det jag håller på med till vardags är helt sjukt. Och varje gång som jag kommer till insikt så tänker jag att nu ska jag minsann förändra det här.
Och sen känner jag mig så otroligt misslyckad och blir så ledsen varje gång som jag faller in i gamla spår igen. Spår där jag verkligen inte lever här och nu utan springer på i 190 och jobbar, jobbar, jobbar för att få allt att gå ihop, tar beslut utan att vara medveten om varför (det är som att jag bara "råkar" säga ja eller nej utan att hinna tänka efter), handlar utan att planera maten - vilket blir både ineffektivt och dyrt eftersom jag ofta gör nåt jobbrelaterat samtidigt eller passar på att ringa de där viktiga samtalen, och blir irriterad så fort jag måste göra något som inte är "livsviktigt" - det som faktiskt ofta är roligheter. 
Som idag till exempel så har jag väldigt mycket som måste göras och som absolut måste bli klart. Det finns liksom en väldigt tydlig deadline som måste hållas eftersom jag ska köra ett webinar imorgon. Men samtidigt så måste jag handla och fixa inför vår julfest imorgon. Jag har inte förberett nånting vilket alltså måste ske idag då eftersom dagen imorgon totalt försvinner, och även om vi har caterad mat så måste vi ändå ha dricka och snacks. Och stolar. Vi har fortfarande pallar som vi sitter på här hemma eftersom jag inte vet vilka stolar vi ska ha. NEJ JAG HAR INTE HUNNIT köpa det. När skulle jag ha gjort det? 
Så nu funderar jag över hur allt det här ska gå ihop. Jag har lust att strunta både i mina deadlines och i julfesten och bara gå på yoga-pass och få lugnet serverat på nåt sätt.
Men ändå inte förstås, det förstår ni ju eller hur? Jag älskar att vi ska julfest imorgon... kommer ni ihåg förra julfesten förresten? Det var då vi brandade om oss från PR with an Edge till Mama Said Media ♡
Det var så himla kul, och jag ser verkligen fram emot det imorgon igen men just nu knyter det sig mest i magen för att jag står här med allt framför mig och inte vet hur det ska gå ihop. Och så är jag besviken på mig själv att jag hamnade här igen. Men hur kan jag inte göra det? Jag har ändå försökt den här veckan, genom att barnen är hos Jonas och jag inte har småjobbat så mycket hemma, men det har ändå blivit 10-12-timmarsdagar varje dag och nu känns det alltså som att jag har kniven mot strupen eftersom vissa saker bara måste bli klara. Och jag har slut på energi eftersom jag har haft för lite pauser.
Jag vill inte ha det så här, jag vill vara mycket mer här och nu, men förstår inte hur jag ska göra när det är så mycket? Jag kan ju inte bara strunta i allt. Jag måste ju driva företaget framåt för att kunna leva. Samtidigt som pengar inte är viktigt om man jämför med kärlek och hälsa så är det ju det. Jag måste ju jobba för att kunna ta hand om mina barn och betala hyran etc etc. Så jag kan inte bara lägga mig ner och säga "Nu struntar jag i det här ett tag". Det är klart att alla skulle förstå, det är inte det det handlar om, men jag behöver ju göra uppdrag för att dra in pengar och jag behöver ju ta möten med nya kunder för att allt ska rulla. Ja men ni förstår säkert vad jag menar. Det går helt enkelt inte att bara strunta i allt - det skulle skapa ännu mer stress och ge en ännu större klump i magen.
Just det... jag hade totalt glömt bort den där mindfulnessappen men öppnade den igår igen och körde i fem minuter vilket jag är väldigt nöjd med. Jag måste göra det varje dag, även om det känns helt knäppt när jag inte ens hinner tänka en hel mening - ska jag då plocka fram en app och sitta och göra ingenting..? Men jag vet ju att det är då det behövs som mest... Men jag tycker att det är väldigt svårt att vara här och nu när det inte finns någon som helst tid. Och ikväll kommer barnen och gästspelar. De ska sova här inatt eftersom Jonas jobbar. Då måste jag pausa en stund vilket kommer bli väldigt mysigt...  men ändå... Hjälp! 
#1 - Lillian

Förstår precis! Det jag tycker funkar är att om det är mycket man har runt sig att man tar sig tid att stanna upp i det lilla. Jag kan till exempel ta en promenad med vovvarna, då är jag bara med dem. Jag kan stanna upp och verkligen SE havet, känna lukten och reflektera över vad fint det är. Ta det som är bra/positivt/vackert och förstora det på något vis. Ge det mer betydelse. Då har själen fått lite, även om det bara är en smula, så kan man fortsätta en stund till.
När allt det där med deadline är över tar jag mig tid att bara vara och känna efter att det är bra.
Sedan är det bara att spotta sig i nävarna och sätta igång. :-)
Så tänker jag när man har mycket omkring sig och all skit och tråkiga saker radar upp sig i en överstiglig uppförbacke.

Svar: Tack för bra tips!! Jag suger åt mig allt ni säger. Tack :) <3
Alexandra

#2 - Dorotea Pettersson, tidscoach

Hmm, jag blir ju såklart superinspirerad av att läsa det här och får genast lust att grotta ner mig. Du vet ju att just det här du skriver om är det jag jobbar med varje dag så ja, hör av dig om du önskar. Du vet vart du hittar mig :D

MEN i första hand, TA PAUSER. Riktiga pauser som fyller på med energi. Lägg undan telefonen i en kvart då och då. Drick en kopp kaffe eller te. Och SKRIV NER vad du har att göra. Då får du ut det ur huvudet. I huvudet är allt stressigare än vad det verkligen är.

Svar: Ja Dorotea, jag borde verkligen prata med dig! Och jag ska testa det du säger... att ta riktiga pauser, och sen också skriva ner allt .TACK :)
Alexandra

#3 - Anonym

Du har kanske läst den här artikeln
https://www.expressen.se/halsoliv/inloggad/stjarnkockens-dotter-fick-diabetes-sjukdomen-tar-aldrig-semester/
Där fick man ytterligare en bild av hur jobbigt du och andra diabetesföräldrar (och de drabbade själva, förstås) har det. Du är iaf fantastisk. Ge dig en klapp på axeln!

Svar: Nej den har jag inte läst. Tack för tipset! Och tack! :) <3
Alexandra

#4 - Anonym

P.S. Bra att någon gör en kokbok men det kan också bli en press. Ät ute om tiden inte finns och njut av tiden tillsammans. Tror du är bra på det.

Svar: Ja jag är nog rätt bra på det, men ofta är barnen trötta... och skulle vi göra det varje dag skulle det bli rätt dyrt ;) Men vi gör det ibland! :)
Alexandra