Alexandra

Att vara syskon till ett sjukt barn
Det är fruktansvärt när barn blir sjuka. Jag lider så mycket med Mio - särskilt när han själv är ledsen över att inte kunna vara som sina kompisar. Nu när de är 13 år så märks det extra tydligt. Han får liksom inte chansen att vara stor och "tonårig" som de andra. Och så när han ska opereras eller ta sprutor, då tycker jag också så himla synd om honom, min lilla kille. För han är liten. Speciellt i de lägena. När man är sjuk får man liksom inte chansen att bli vuxen. Då är man fortfarande bara en liten kille som så starkt behöver sina föräldrar.
Men det finns en annan liten kille i det här också... Alvin. Så många gånger som han har blivit osidosatt på grund av Mios sjukdomar. Nån gång har vi åkt ambulans och "kastat av honom i farten" hemma hos Jonas (ambulanskillarna ville verkligen inte att han skulle följa med och Jonas hann inte komma). Det var nåt av det värsta jag har gjort mot honom. Det var mitt i natten och han var ledsen och ville bara vara hos mamma. Så klart när jag rycker upp honom så där. Andra gånger, när det går mer lugnt till så har han absolut inga problem att vara hos Jonas så klart, men jag "överger" ju honom ändå rätt ofta för att ligga på sjukhus med Mio. Ja men ni fattar! Att vara syskon till ett väldigt sjukt barn är inte lätt, och jag försöker ge Alvin allt jag kan i vardagen. Vi har vår grej att vi tittar på serie varje kväll innan vi lägger oss till exempel. Bara han och jag ♡ Men det är ändå tufft att vara syskon till ett sjukt barn. Jag och Josefine pratar, i veckans avsnitt av Barndiabetespodden, om hur det är för syskon när ens bror eller syster får diabetes, hur stora och förståndiga de blir, och hur insatta i blodsocker de är. Och om hur vi ibland tar blodsocker på syskonen, just in case... Ja ja, det här pratar vi som sagt om i senaste avsnittet. Vill ni lyssna så kan ni göra det här. Eller så kan ni lyssna i er podcastapp, precis som vanligt. 
 
#1 - Mia

❤❤❤

Svar: ❤️
Alexandra