Alexandra

Gott pastatips
Jag har hittat en ny pasta som jag älskar (jag som knappt har ätit pasta i mitt liv liksom) - och jag önskar att det hade varit en lite finare, mer sofistikerad sort som hade varit kul att bjuda på. Inte för att jag särskilt ofta bjuder på middag, jag har alldeles för dåligt matlagningssjälvförtroende, men ändå. Det som är gott med den här pastan är att fast den är mjuk, som ju pasta är, så blir den - tack vare sin utformning - lagom hård. Eller inte hård egentligen, men bara med gott tuggmotstånd. Synd bara att det är barnpasta. Men det struntar vi i, eller hur? Det spelar väl ingen roll om man inte ska bjuda på middag. Väl? Hur som helst - gillar du pasta? För om du gör det, testa den här och tala gärna om sen ifall du är lika förtjust som jag. Jag som vanligtvis aldrig kan skilja på pasta och pasta. 
 
Bonustid med mitt lilla hjärta ♡
Barnen är hos Jonas nästan hela den här veckan så därför blev jag så himla glad när Mio kom hem i morse. Jag jobbade hemma på förmiddagen och han kom hem för att få hemundervisning av en av hans lärare. Visst hade han kunnat få det hos Jonas, men nu gjorde vi det så här av praktiska skäl (som jag inte orkar förklara). Och det var så himla mysigt. Han börjar bli så stor nu så han förstår när jag säger att jag behöver jobba men att jag ändå är "här" liksom, fast jag sitter med huvudet rakt in i en skärm. Han la sig i soffan och kollade på YouTube och emellanåt så sa vi nåt till varandra och ibland fick jag en liten kram av honom. Det var en fantastiskt mysig morgon och väldigt gott för själen att få lite egentid med honom. Jag saknar de så mycket när de inte är hemma, men njuter samtidigt av min tid och frihet. Jag älskar att känna mig fri!
Det är nåt visst med Mio. Han är så klok och kärleksfull, och så himla förstående. Hahaha... jag veeet, det är nåt visst med alla barn, men låt mig nu få säga det ändå. Jag tror att man blir lite extra klok när man är sjuk mycket, tror ni inte det? Eller så är det bara jag som är partisk, jag vet inte. Men fin är han i alla fall, mitt lilla hjärta. Jag är så glad att jag fick en dos av honom i morse ♡
Jag vill inte och orkar inte men måste...
Kommer ni ihåg när jag kom hem från Tyskland, och fick nån slags insikt om att jag plötsligt var mycket mer här och nu? Jag tror att det berodde på att jag hade lagt undan jobbet och inte småjobbat och tagit fram datorn hela tiden. Och jag känner igen den där känslan, den som ofta kommer i samma sekund som jag kommer innanför dörren om jag har varit borta ett tag. Det krävs liksom att jag åker iväg eller gör något väldigt annorlunda där jobbet inte får plats, för att jag ska hamna i det där mindsetet där jag börjar se saker på riktigt. Där jag ser varje punkt på min to do istället för att det bara är en alltför lång lista som är övermäktig att ta tag i. Och det krävs att jag åker iväg för att jag ska förstå att det jag håller på med till vardags är helt sjukt. Och varje gång som jag kommer till insikt så tänker jag att nu ska jag minsann förändra det här.
Och sen känner jag mig så otroligt misslyckad och blir så ledsen varje gång som jag faller in i gamla spår igen. Spår där jag verkligen inte lever här och nu utan springer på i 190 och jobbar, jobbar, jobbar för att få allt att gå ihop, tar beslut utan att vara medveten om varför (det är som att jag bara "råkar" säga ja eller nej utan att hinna tänka efter), handlar utan att planera maten - vilket blir både ineffektivt och dyrt eftersom jag ofta gör nåt jobbrelaterat samtidigt eller passar på att ringa de där viktiga samtalen, och blir irriterad så fort jag måste göra något som inte är "livsviktigt" - det som faktiskt ofta är roligheter. 
Som idag till exempel så har jag väldigt mycket som måste göras och som absolut måste bli klart. Det finns liksom en väldigt tydlig deadline som måste hållas eftersom jag ska köra ett webinar imorgon. Men samtidigt så måste jag handla och fixa inför vår julfest imorgon. Jag har inte förberett nånting vilket alltså måste ske idag då eftersom dagen imorgon totalt försvinner, och även om vi har caterad mat så måste vi ändå ha dricka och snacks. Och stolar. Vi har fortfarande pallar som vi sitter på här hemma eftersom jag inte vet vilka stolar vi ska ha. NEJ JAG HAR INTE HUNNIT köpa det. När skulle jag ha gjort det? 
Så nu funderar jag över hur allt det här ska gå ihop. Jag har lust att strunta både i mina deadlines och i julfesten och bara gå på yoga-pass och få lugnet serverat på nåt sätt.
Men ändå inte förstås, det förstår ni ju eller hur? Jag älskar att vi ska julfest imorgon... kommer ni ihåg förra julfesten förresten? Det var då vi brandade om oss från PR with an Edge till Mama Said Media ♡
Det var så himla kul, och jag ser verkligen fram emot det imorgon igen men just nu knyter det sig mest i magen för att jag står här med allt framför mig och inte vet hur det ska gå ihop. Och så är jag besviken på mig själv att jag hamnade här igen. Men hur kan jag inte göra det? Jag har ändå försökt den här veckan, genom att barnen är hos Jonas och jag inte har småjobbat så mycket hemma, men det har ändå blivit 10-12-timmarsdagar varje dag och nu känns det alltså som att jag har kniven mot strupen eftersom vissa saker bara måste bli klara. Och jag har slut på energi eftersom jag har haft för lite pauser.
Jag vill inte ha det så här, jag vill vara mycket mer här och nu, men förstår inte hur jag ska göra när det är så mycket? Jag kan ju inte bara strunta i allt. Jag måste ju driva företaget framåt för att kunna leva. Samtidigt som pengar inte är viktigt om man jämför med kärlek och hälsa så är det ju det. Jag måste ju jobba för att kunna ta hand om mina barn och betala hyran etc etc. Så jag kan inte bara lägga mig ner och säga "Nu struntar jag i det här ett tag". Det är klart att alla skulle förstå, det är inte det det handlar om, men jag behöver ju göra uppdrag för att dra in pengar och jag behöver ju ta möten med nya kunder för att allt ska rulla. Ja men ni förstår säkert vad jag menar. Det går helt enkelt inte att bara strunta i allt - det skulle skapa ännu mer stress och ge en ännu större klump i magen.
Just det... jag hade totalt glömt bort den där mindfulnessappen men öppnade den igår igen och körde i fem minuter vilket jag är väldigt nöjd med. Jag måste göra det varje dag, även om det känns helt knäppt när jag inte ens hinner tänka en hel mening - ska jag då plocka fram en app och sitta och göra ingenting..? Men jag vet ju att det är då det behövs som mest... Men jag tycker att det är väldigt svårt att vara här och nu när det inte finns någon som helst tid. Och ikväll kommer barnen och gästspelar. De ska sova här inatt eftersom Jonas jobbar. Då måste jag pausa en stund vilket kommer bli väldigt mysigt...  men ändå... Hjälp!