Alexandra

Grattis min lilla älskling
Jag kan inte förstå att det har gått 10 år! 10 år! Min lilla goding, som inte är så liten längre, börjar (också) bli stor. Ja igår fyllde Alvin år. Vi firade honom genom att sjunga på morgonen och ge presenter - det viktigaste av allt i en tioårings liv. Sen var planen att gå och köra go cart, äta glasstårta hemma och på kvällen gå på trav och spela på hästar. Det var nån slags familjetillställning där.
Planerna ändrades dock eftersom Alvin varken var sugen på det ena eller det andra. Vi hamnade på Leos lekland (Finns det nåt värre ställe för en vuxen att hänga på?) och sen valde han att ha myskväll hemma. Typiskt Alvin att välja hemmamys ♡
Och väldigt typiskt mig att inte ta några bilder. Glömde helt och hållet bort det i allt firande. Två ynka bilder var vad jag fick till. En på "tårtan" - ja han gillar inte tårta direkt så det fick bli en egengjord glassvariant...
... och en på födelsedagsgrisen himself. Tio år! ♡
 
 
Influencers, temperament och tipsigt

Nu jäklar har vi fått ordning på podden, jag och Linda. Vi har en stående tid som vi spelar in, vi använder mikrofoner för att få bra ljud och vi ger den helt enkelt kärlek. 

I det här avsnittet råkar jag gå in på ett ämne som testar Lindas temperament, och sen ger jag två, som jag själv tycker då, supertips.
Om ni vill lyssna så hittar ni den i er podcast-app under "Vad fan håller jag på med". Eller här om ni har iPhone.

Nu är vi på väg till Zoo i Köpenhamn för att fira en födelsedag i förskott. 

Hur gör man med tonåringar och tider?
Mio börjar bli stor. Riktigt stor. Ena sekunden -  när han är sjuk - är han dock fortfarande en liten kille. Men sen, så fort han mår bra och reser sig ur sängen så ser jag hur lång och stor han har blivit. Men det är inte det enda, att han har blivit lång, han är liksom stor och vuxen i sättet också. Nu förstår jag verkligen det här med att man bara har sina barn på lånad tid och varför man ska ta vara på det, för helt plötsligt så klarar de sig själva. 
Mio är självklart inte helt och hållet där ännu, att han klarar sig själv. Framförallt inte eftersom han är sjuk så ofta och dessutom har diabetes, men jag märker ändå att han börjar bli så otroligt mycket mer självständig. Och att man nästan får se det som ett privilegie om han väljer att hänga med oss andra. För det är det inte säkert att han gör. 
En sak som är lite klurig, när man börjar bli stor (tonåring), är det här med tider. Han sitter gärna uppe och spelar (online) med sina vänner på kvällarna och tycker att jag är knäpp som har som regel att han ska stänga ner och gå och lägga sig klockan 23 nu när det är sommarlov. Hans kompisar får vara uppe och spela till 23 på vardagar... säger han... och så tycker han att våra regler är för bebisar. Typ så.
Jag tänker att jag absolut inte vill att han ska sitta uppe hela nätterna och sova hela dagarna. Är det fel? Är man ledig borde man kanske få göra lite som man vill? Fast nä, det känns i hela magen att det skulle vara fel. Men jag vet inte. Hur sjutton ska man veta vilka tider som är lämpliga? Hur länge får man hänga ute vardagkvällar?Helgkvällar? Är det skillnad om han är hemma hos en kompis mot när han är utomhus och hänger? Måste man ha samma tider alltid? Så att det blir tydligt menar jag? Herregud, ge mig facit nån.