Alexandra

#Hatahat
Det här är en väldigt fin kampanj, mot hat, hot och kränkningar på internet, som Telia har dragit igång tillsammans med Aplace och tre olika formgivare: Elin Klefbom, Finsta och Stina Löfgren. De har skapat tre limiterade kollektioner som nu går att köpa på Aplace. Överskottet går till Friends. Jag köpte en grå collegetröja med det lilla röda märket på (Kan visa den sen) eftersom jag 1) har en crush för grå collegetröjor och 2) det går till nåt viktigt och bra. 
 
Och så köpte jag också de här små märkena som man kan sy fast på en jeansjacka eller nåt...
...eller så kan man ha dem på väggen i sitt armeringsjärn.
#Hatahat
 
 
 
Ny vlogg-kamera - Dags att börja vlogga!
Jag ska börja vlogga - och då mest om mitt entreprenörskap, mitt företag och så förstås även mina kollegor. Utan dem så blir det väldigt mycket... jag. Och så är de ju så härliga också.
Men så verkade det ett tag som att det var totalt omöjligt att få tag i en bra vloggkamera. En bra vloggkamera för mig är en kamera som man:
  • lätt kan placera på ett bord eller lite vart som helst.
  • har bra ljud
  • kan hålla i en hand (!!)
  • givetvis ger ett snyggt resultat (HD)
Jag var lite naiv och trodde att det fanns en massa olika kameror att välja mellan, men efter en hel del research så kändes den enda rätta som Canon Legria Mini x. Och den är slut precis överallt. Suck. Men jag är rätt envis av mig och hittade en till slut. I Tyskland. Här. Och idag kom den. Wiiiii så kul! Snart är det vloggdags. En i veckan tänker jag till att börja med. Fråga: Vilket program ska jag redigera den i? 
 
Den är mycket mindre än jag trodde. Win! Älskar den redan. Hoppas att den lever upp till mina förväntningar nu.
 
PS. För er som tycker att jag upprepar mig lite så är det några inlägg som har försvunnit nu i flytten... och eftersom jag inte kan länka till de så gör jag det jag är bra på här hemma med kidsen: tjatar.
När drömmar krossas
Det här inlägget följde inte med i bloggflytten så jag lägger in det igen:
 

När Mio var 4 månader satte vi honom i en hoppgunga (Ja men då var det inte så mycket snack om att det var dåligt för bebisar – och han kan gå idag. Puh!) för att testa, och han älskade det. Och hans fotbollstokiga pappa la en boll framför hans fötter. Som han givetvis inte kunde sparka på men som han ändå förnöjt noterade att han nuddade vid.

Månaderna gick och han började så småningom sparka lite försiktigt på den där bollen, och var ännu mer fascinerad. Jag vet inte om det var där och då som hans enorma bollintresse föddes, eller om det hade kommit ändå. För under hela hans första två år så var det bara bollar som var intressanta när vi gick in i en leksaksaffär. Jag kunde pipa, dra och plinga i de mest roliga små färgglada prylar, men Mio påminde lite om Ferdinand under korkeken, fast med sina bollar då – för det enda han hade ögon för i leksaksaffären var bollar.

När han var 4 år började han på fotbollslek och sen gick han på fotboll varje vecka i flera år. Han blev mer och mer intresserad, och hela hans liv gick ut på att spela fotboll, lira med pappa eller byta fotbollskort med kompisar. Hans framtid var redan utstakad: Han skulle först börja spela i MFF och sen skulle han bli professionell fotbollsspelare. Det fanns liksom inget annat.

Han började i MFF när han var så pass liten att alla fortfarande var välkomna, men sen var det uttagning så att endast de bästa fick vara med. Nu när jag vet hur det går till så är jag starkt emot det, eftersom jag blir plågad av tanken på att små barn blir utkickade. För det sker ju tydligen varje säsong. Hur som helst… när det började närma sig tid för uttagning så började Mio bli sämre och sämre i sin huvudvärk. Det här var innan han hade shunten och innan vi visste vad det var som orsakade hans huvudvärk. (Vet vi ens det idag?) Men han kämpade på. Gick till fotbollen ibland fast han hade ont i huvudet. Han ville så gärna komma med i laget.

Och så blev ett 30-tal barn uttagna till att provspela en månad. Mio blev uttagen och han blev förstås jätteglad men visste ju ändå att nu väntade en tuff månad med många träningar där de skulle granskas. För sen skulle de plocka ut hälften (eller vad det nu var) till laget. Mio kämpade stenhårt med tanke på att han ofta inte mådde helt bra, men han ville ju så himla gärna.

Efter att månaden var slut så sa de att de som blev uttagna kunde förvänta sig ett samtal under fredag eftermiddag, och de andra skulle få ett samtal senare under helgen. Han gick och väntade och väntade och väntade på det där samtalet. Det blev rätt sent och han började nästan ge upp tanken. Men så ringde tränaren:

- Grattis Mio, du är med i laget

Jag har nog aldrig sett honom så hysterisk och glad. Han var så lycklig! Så otroligt lättad och glad över att ha fått ett ja. Han hoppade och skuttade och skrek av lycka. Och jag likaså, eftersom jag visste hur mycket det betydde för honom.

Träningarna började men Mio blev oftare och oftare dålig. Eftersom han hade problem med huvudvärk som vi inte riktigt visste vad det berodde på (men som hade undersökts både kors och tvärs förstås) så var vi föräldrar tvungna att närvara på träningarna. För ibland var han tvungen att avbryta. Så jag och Alvin satt – mitt i vintern – i bilen på en parkeringsplats och spelade spel och lyssnade på musik tre vardagkvällar i veckan. Svinkul. Men ändå såå värt det för Mio skull. Han var så himla stolt och glad.

När hösten började bli vinter fick vi reda på att det var på grund av högt tryck i spinalvätskan som går upp mot hjärnan som han hade så ont i huvudet, och att de skulle operera in en shunt. Så vi tänkte att nu äntligen skulle allt bli bra. Operationen skedde strax innan jul, så han fick jullovet på sig att bli bra. Tänkte vi. Sen skulle han tillbaka till fotbollen och skolan igen. Men han blev aldrig bra.

Veckorna gick, månaderna gick och åren gick. Han fick sluta med sin älskade fotboll, han var borta större delen av tiden från skolan och låg mest hemma i soffan mellan operationerna. För under de här åren har han genomgått över 10 operationer. Efter några år (för några år sedan) började han igen i sitt gamla lag, LB07, men fick avbryta efter bara ett par träningar eftersom han blev dålig igen.

Under hela den här tiden har han inte sagt ett knyst om fotbollen. Inte uttryckt hur det känns att inte längre vara bland de bästa, och inte klagat över att han har förlorat många viktiga år när de andra har tränat och blivit bättre och bättre. Men jag vet att det känns i honom. Han har varit totalt ointresserad av att prata om fotboll eller av att se fotbollsmatcher på TV. Som att han liksom bara har undvikit allt som har med fotboll att göra. Och jag förstår honom. Hans drömmar har ju krossats. Fotbollen var allt han drömde om och tänkte på.

Men så har han börjat nu igen. Han har spelat i drygt en månad i LB07, och har väl missat några träningar på grund av huvudvärken, men det har ju blivit bra igen, och det är det viktiga. Och på lördag ska han spela sin första match. Äntligen! Han är så otroligt glad och kan knappt bärga sig. Eftersom hans pappa jobbar och Alvin också spelar match samtidigt så ska jag försöka dela mig i två delar tänker jag… För jag vill ju se båda matcherna. Får se hur det går med den saken…

En mycket stolt liten kille när han första gången skulle spela match i MFF.