Alexandra

Starta företag ensam eller med en medgrundare?
Nu har jag drivit företag både med medgrundare, partners och ensam... och jag skulle säga att det är allra bäst att göra det tillsammans med någon. Med en medgrundare med andra ord. Sen om man även har partners, till exempel i form av medarbetare som verkligen tror på produkten eller idén och har lust att få en del andelar och kanske lite lägre lön, det spelar mindre roll. Det kan man ha, eller inte. Men det här med att vara två stycken som startar bolag ihop - det tror jag verkligen på i längden. Både för att det är härligt att ha någon med sig i både med- och motgångar (Jag älskar Vi-känsla i alla slags relationer och drar mig helst ur om den inte finns. Och vad vi-känsla är kan tyckas vara diffust men jag tycker att det handlar om att vad som än händer så är det liksom vi som kör, och det innebär en ömsesidig respekt mot varandra och en trygghet i att man vill vara "vi".) men också för att arbetsbördan ju blir... hälften. Eller det beror ju förstås på hur man ser på det. Det ska ju ut två löner istället så det beror ju på vad man gör, men rent mentalt så har man liksom säkerheten att om jag blir sjuk så kan jag faktiskt vara hemma några dagar, och min medgrundare kan täcka upp. Nu har ju jag så himla bra kollegor som är långt ifrån beroende av mig, men ändå. Så om jag någon gång skulle satsa på nåt nytt (Nu kör jag PR with an Edge på heltid, med undantag för att jag är Personlig tränare på fredagar - men man vet ju aldrig vad som händer i framtiden) så skulle det nog vara tillsammans med någon annan. Och då med en person som kompletterar mig - som liksom vill göra de saker som jag tycker är tråkiga och som inte vill göra det som jag går igång på. Och så skulle jag se till att vi var tydliga mot varandra och hade väldigt tydliga roller. Precis som i alla relationer så tror jag att tydlighet och framförallt tydliga roller är viktigt. Det är väldigt bra att veta var man har varandra och vem som gör vad. Så slipper det gå en massa energi till frågetecken och eventuella missförstånd. Så ja, gärna en medgrundare nästa gång! Om det blir fler företag? Jajamensan, det är jag rätt säker på. Inte nu, vill först bygga upp PR with an Edge, men nån gång i framtiden - Absolut! Det här är funderingar som jag sitter och klurar på, på ett tåg mot Stockholm. Med en hand som ser helt galen ut.Bild 2016-03-10 kl. 14.52 #3    
All alone här på kontoret
Jag är heeeelt ensam här nu på förmiddagen. Mina kollegor är ute och ränner och kommer inte förrän sen. Men oj vad effektivt det blir. Veronica Maggio i högtalarna, mail efter mail avbetas, små mikropauser där jag går ut och säger hej till mina kontorskompisar Peter och co. Irritationen från morgonens och gårdagkvällens bråkiga barn är bortrensad (Alvin är sååå himla sur och vresig mot Mio - han brukar bli det när Mio har varit sjuk länge - och Mio är extra känslig - av samma anledning - och blir tokig på okänslig lillebror. Och jag vill bara hålla för öronen och skrika TYYYYYSTA! Egentligen är irritationen riktad mot... någon som jag inte vet vem det är ens... nån läkare som inte tar ansvar.  Men den finns där hur som helst. Eller fanns. Den är ju bortblåst sa jag ju). Och nu är det snart lunch på stans bästa ställe - Holy Greens. Yes!a1
Vi måste prova nåt nytt - Söka vård utomlands?
Det här är så otroligt tröttsamt. Vi har insett nu, att hur vi än gör (Jag har varit på, inte på, frustrerad, ödmjuk, irriterad, vädjande, tjatig, gett utrymme, tålmodig, otålig... och så vidare) så verkar vi inte få nåt engagemang för att lösa Mios problematik. Först låg vi inlagda en hel vecka utan att egentligen göra nånting, eftersom de hade missat att göra upp en plan för när vi skulle komma. Sen, i slutet av veckan, lovade ju läkaren att han snabbast möjligt skulle ringa Köpenhamn och be att få låna en mätare där. En mätare som han skulle operera in i Mios huvud och som skulle se hur trycket var under en veckas tid. Då ska vi alltså vara inneliggandes på sjukhuset. Läkaren sa att det här skulle ske inom loppet av några veckor. När vi sen ringer, en månad senare, så säger en sköterska att "Nja, vi har inte ringt efter mätaren i Köpenhamn, det är XXX på barnkliniken som ska ordna vårdplats först"... och det är det ju inte. Jag pratade med XXX på barnkliniken, och hon sa precis som jag, att det var ju den där mätaren som skulle komma först, sen skulle vi boka vårdplats. Det har alltså trillat mellan stolarna igen, fick jag förklara för sköterskan som jag pratade med. Hon skulle ta upp bollen, eftersom ingen nu har den (EFTER YTTERLIGARE EN MÅNADS VÄNTAN) och återkomma. Vi har inte hört nåt än. Däremot så var vi på magnetröntgen förra veckan. Det var planerat sen ett tag tillbaka bara för att återigen säkerställa att det inte finns nån tumör i huvudet. Efter magnetröntgen så gjordes det vanlig röntgen också för att se att shunten inte hade ställt om sig. Den kan lätt göra det av magneten. De lovade att ringa för att tala om ifall den hade ställt om sig, så att han inte skulle behöva må ännu sämre. Ingen ringde... så jag förutsatte att det var bra. Efter ett par dagar säger Mio att han mår sämre och att det känns som att shunten är omställd, så då ringer jag till sjukhuset och ber att någon kollar i journalen. Och mycket riktigt - shunten hade ställt om sig och var på en för låg inställning. Varför kunde ingen ha sagt det? Varför gör vi ens en röntgen och strålar hans huvud (igen) när de ändå inte följer upp? Jag blir så trött... och inser nu att vi aldrig någonsin kommer få det där engagemanget som krävs. Det krävs väl lite mer än vanligt när man har en ovanlig diagnos, och det krävs väl lite mer intresse och engagemang, och det får han tyvärr inte. Han har inte fått det på 5 1/2 år och jag har hela tiden ursäktat det med en himla massa olika omständigheter, men nu när jag märker att de... 1) inte har förberett för när han ska vara inlagd i en hel vecka 2) återigen låter det trilla mellan stolarna trots att man har tittat mig i ögonen och sagt att man ska ringa Köpenhamn och fixa en mätare 3) inte ringer och talar om att shunten har ställt om sig (och därmed orsakar 2 veckors kraftig försämring för Mio) ... så har jag svårt att tro på att det någonsin kommer att förändras. Jag tycker som sagt att jag har provat alla taktiker - och nu tror jag inte längre att det kommer att ske något revolutionerande. Om man inte ens tar tag i de där enkla sakerna - hur ska man då våga lita på att någon sätter sig ner och faktiskt engagerar sig i det här "krångliga" fallet? Precis som jag tänker när det gäller andra saker i livet så om något inte funkar - testa nåt nytt. Gör nåt annat! Vad som helst. Det var också vad jag sa på min föreläsning om träning, mål och motivation i morse: Om det inte har funkat tidigare - tänk om och gör nåt nytt! Men vad fasiken ska jag göra för nytt? Tänker att jag kanske borde ta upp den där bollen med att åka utomlands. 58d337cbce380a6d225b2a0d0e8fe4be